319 fin t and och europa. hvilka civilisationens ljus ännu icke frmaträngt i österns och nordens omätliga ödemarker!» Hvad här yttras utgör blott en konsekvens af det han redan tidigare sagt om »politisk passion» i motsats till lugnt och fredligt kulturarbete. Men denna motsats har nu blifvit aktuell för Finland i följd af de nämnda opinionsyttringarna från ungdomens sida, och han vill antyda vikten af att ej genom sådana obetänksamheter äfventyr a kulturvinningarna. Man kan vara nästan säker på att härom diskuterats äfven på festen för Runeberg, ty det heter om denna i protokollet: »Samtalen, ledda af män sådana som aftonens gäster och berörande så litterära som humanistiska ämnen, gjorde att dagens fest i sin verkligaste betydelse var en glad studentfest.» Men Runeberg har ju 1830 varit nära att råka illa ut i följd af att en lika obetänksam skål för polackerne föreslagits i ett sällskap där han var med — något som han dock själf genast på det skarpaste ogillade. Helt visst ihågkoms detta nu och framstod som en ytterligare maning till varsamhet. Men å andra sidan hade väl vid festen förnummits den oro som låg i sinnena, och Topelius hade nog medkänsla äfven för denna. Ty två dagar senare lästes i tidningen dikten Morgonstormen i våren, där denna oro får ett starkt, om ock ännu obestämdt uttryck. Året därpå följer (den 28 april) Den blåa randen på hafvet. Grundmotivet är detsamma: världens förnyelse i våren. Men medan i den förra dikten stämningen är mörk och motivet uppbäres af stormen som verkar hämnarens verk, hyllas nu hafvet, som till utseenjiet är dom-nadt under isen, men icke sofver. Ännu synes blott en blå rand, »långt bort som hoppet och dock så nära som