morgonstorm i våren. 32 3 vårens brand». Men denna strimma skall »växa till haf en dag». —■ Så möter oss här en stämning liknande den som råder i På hoppets dag; det är »fjärran framtid» mot hvilken skalden riktar sin blick. Kort därpå ger han ock ett uttryck på prosa för samma vårkänslor dem han tecknade 1844 (2 : 536). I bref till Leopold den sista maj skrifves: »Jag vill säga er hvad ni tänker, när ni bryter detta bref. Se här åter en ny upplaga af den gamla visan om våren, säger ni. Ingenting är naturligare. Sedan fem år har ni hört den visan; ni kan den utantill, ni gäspar åt den, ni vet att det gröna och friska jag ville sända åt er, det antar under pressen förvissningens färg. Ja ni kan väl le åt oss, ni där under den redan lummiga skuggan af edra bessarabiska mandelträd. Men vi stengatornas och schlafrockarnas innevånare, vi som väntat våren liksom den sjuke hälsan och den fångne friheten, vi andas i långa törstiga drag de första dofterna af ett nyfödt lif — för oss är den gamla visan så ny som den första kärlekens dröm, så frisk som ungdomens första hänryckning för det stora och sköna i världen.» Yttrandet motiveras med den stora sjuklighet som rådt under vintern, men har nog en djupare innebörd: det var ju denna vinter som Saima indragits, och känslan af »isens» tyngd var väl, åtminstone bland ungdomen, allmän och stark. Läseåret hade dock förflutit lugnt och inom afdelningen åter rätt lifaktigt med uppläsningar, diskussioner om examensväsendet m. m. Någon majfest tyckes man detta år icke ens ha tänkt på. Följande läseår medförde flere viktiga förändringar. Cygnæus hemkom hösten 1847 och vidtog åter