327 FIN t AND OCH EUROPA. nitälskande för sitt folks väl, villiga att lägga hand vid alla de reformer tiden med rätta fordrar, studsa tillbaka för folkyran, stanna på den begynta banan och fråga sig själfva: hvarthän skall detta leda? I andra länder (Portugal), där man »af nit för landets bästa» gjort allt för att ruinera det, ha våldsamma omstörtningar slagit sår, hvilka ej på länge läkas, medan åter annorstädes (Neapel, Grekland, Schweiz) en sig så kallande laglig opposition, äfvenledes »för det allmänna bästa», väpnat passionerna och sölat landet med borgerligt blod. Hvilken lycka partistriderna medföra, kan af dessa exempel praktiskt inhämtas. Däremot saknar ej heller året 1847 de storartade föredömen af enighet och ädel samverkan mellan regering och folk, hvarpå vår tid, under alla sina söndringar, är måhända rikare än någon föregående. Det är denna samverkan hvilken utgör borgen för hvad vi kallat ett fredligt framskridande, och där den funnits, där har det senare ej uteblifvit. Framstegen kunna ha varit större här, mindre där; den moderna civilisationens mekanism är så komplicerad, att ingen kalkyl kan på förhand beräkna kraften af dess driffjädrar. Men en reaktion i den mening att det nya och bättre åter af-skaffats, föråldrade missbruk återinförts eller ens det bristfälliga gamla lämnats i allo orubbadt, en sådan reaktion är numera otänkbar. Den är ett hjärnspöke, som. endast i jesuitismen äger någon verklighet, och vi gå så långt i optimism, att vi tro det regeringarne, där de slagit in på andra vägar än folken, ofta äro osams med dessa endast i sättet att förbättra.» Vi återfinna här hans allmänt principiella uppfattning: tron på de goda krafterna, de som samla människorna