morgonstorm i yåren. 317 till arbete för gemensamt väl. Ja han yttrar om kommunismen: »Huru ofta plägar den ej uppställas som en buse för hvarjehanda ändamål? Och likväl, säger Lamartine, kan man med trygghet öfverlämnå dess bekämpande åt religionen, familjen och samhället, emedan dessa tre hufvudinstitutioner för ali mänsklig ordning, i det de evigt bestå, evigt skola visa tillbaka en lära, hvilken, genomförd, skulle upphäfva dem.» Än en gång må erinras om att en förtröstan och en besinningsfullhet af denna art är något som han lefvat sig till, men att han ock för denna uppfattning, i stort sedt, verkligen fann stöd i hemlandets förhållanden. Här funnos inga partier, men väl upplysta, fosterländskt sinnade män, hvilkas hjärtan klappade varmt för alla som behöfde hjälpas. Och Saimas undergång hade visat omöjligheten af att, som Snellman ville, manifestera nationaliteten utåt; man fick nöja sig med det mera obemärkta kulturarbetet, men kunde äfven göra så i vissheten om att »världsuret går sin gång i det dolda tysta». Men klart är att han med en sådan uppfattning lätt nog kunde komma i än skarpare motsättning till en del af ungdomen, hvilken impulsivt reagerade mot hvad som inom kort skedde hemma och ute. Ty på maktens höjder i Ryssland hade man med uppmärksamhet följt den tilltagande jäsningen i olika land. Särskildt fann kejsar Nikolai universiteten misstänkliga. Och då den ålderstigne Thesleff hvars »lofvärda passivitet» Ursin hade framhållit som en stor förtjenst, 1847 fått afsked, utsågs samma år till hans efterträdare generalmajoren J. M. Nordenstam, kort föiut därjämte utnämnd till guvernör i Nylands län.