student vis an och sylvia. 3«9 som någon annan af dem han tidigare användt, ett fritt val af ämnen och tonart, men är på samma gång långt mer än Helsingforsbrefven och Ögonkasten egnad att låta hans innersta jag, skaldesinnet, framträda. Och så behöfver han ej mer sin Leopoldine, utan tar en vecka efter julhälsningen afsked af henne med följande ord: »Lefväl, fröken Leopoldine! Solen sjunker i vinterns moln; året sjunker i minnets graf. Se ej tillbaka; kanhända skall ni där finna tårar många och fröjder få. vSe endast ständigt framåt, ständigt, ständigt fram mot de dagar som randas bortom detta. Det framfarna har redan fått sitt; det närvarande utkräfver själf sin rätt; men framtiden, lifvets än ofödda dotter, talar med späda barnaröster och säger till oss: arbeta för mig, jag behöfver det mest! Lef väl! Och Finland för alltid!