37° finland och etjropa. brist inför Honom, som låter klarare dagar randas efter de mulna, och alla förene sina krafter till det stora gemensamma målet: fosterlandets väl!» Men samtidigt med att han sålunda utvecklar sin medborgerlighet än starkare tar han äfven ett nytt steg framåt på sin poetiska utvecklingsbana. Bofinken, som trodde på våren, fågeln i ödemarken, som bådade dagen och en ny tid, de äro tillika föregångare till S}rlvia, hvilken den 9 juni 1853 »presenterar sig själf och bjuder sorgerna rymma». Hon kallar oss ut i »naturens älskade modersfamn, där ljus och skugga de blandas», men därjämte är hon en representant för den finska sången med dess blandning af glädje och »litet sväfvande vemod». Så gör skalden på sin hemresa ett uppehåll i Kan-gasala och där gungar Sylvia i högsta grenen af Har julas högsta ås. Hon »har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt». Men hon kan svinga sig ända upp till Guds allmakts tron och kvittra sin ton om kärlek till fosterlandet. Sedan är hon med i allt som skänker fosterlandet och dess barn glädje och smärta: hon hör den lilla flickans klagan öfver landets nöd och sunnanvindens berättelse om dödens skördar, minnes vid Oravais forna strider, men kan deltaga i skördefolkets dans och med fiskaren på Alörn se vågen somna i västanfjärdar. Och slutligen sänder hon om julaftonen sin hälsning från Sicilien, innehållande grundtonen i alla dessa visor: Hvar finnes ett land som mitt fädernesland? För dig vill jag sjunga om kärlek och vår. Åter har han sålunda funnit en ny uttrycksform för hvad han vill säga sitt folk. Den erbjuder, lika väl