professor. 391 Döbeln, sänder han denna till Topelius, hvilken bör skaffa tillåtelse att verkställa insamling af medel, en tillåtelse som »väl icke borde vägras, då hans majestät genom Döbeln och dylika kommit att få ett folk af ära och icke piskade stackare under sin spira». — Ja vi skola längre fram få se Topelius taga del i allmänna värf af rent praktiskt-ekonomisk art. Frågor af sistnämnda slag behandlade han, som vi sett, äfven i tidningen. Men medan Porthan främst var en nyttans och förståndets man, dominerade hos honom öfverallt skaldesinnet; vi påminna om artikeln Hvad man kan lära af olyckan. Och tidsförhållandena medverkade kraftigt härtill. När, såsom fallet var med språkukasen och flere andra remarkabla tilldragelser af inrikespolitisk betydelse, icke ens själfva fakta fingo omtalas, utan dessa blefvo bekanta endast genom privata bref och muntliga meddelanden, då kunde ej heller någon diskussion om dem ifrågakomma. Men fullkomlig stumhet hos pressen hade gjort stämningen än mera dyster och hopplös. Därför fattade Topelius med rätta sin uppgift som publicist sålunda att han främst borde ge uttryck åt denna stämning samt mana till förtröstan, hopp och kulturarbete intill dess bättre dagar skulle stunda. Och då han fullföljde denna uppgift, kunde han städse vara sig själf, tack vare den fasta tro han ägde på lifvets ideala makter och den vidsynthet som satte honom i stånd att rikta blicken på världsandens gång i det tysta. När nu härtill kom en stilistisk och poetisk begåfning, som gjorde att han kunde skapa den ena nya uttrycksformen efter den andra, så kan man väl säga att han äfven i detta afseende bar hela samtiden