professor. 393 kan man väl tänka sig en större dårskap än den, att sinsemellan kifvas med personliga tillmälen, att draga inför allmänheten dessa små sårade fåfängor, åt hvilka den blott kan egna ett medlidsamt småleende, och att sålunda afleda uppmärksamheten från ämnen af större vikt, hvilka dock återstå för den offentliga behandlingen? Publicister som under sådana förhållanden bekämpa hvarandra förekomma oss like vandrare som brottas på en hal och svag is, förgätande att marken brister under deras fötter och att ens ofärd icke sällan blir allas. Vi, som på den slippriga banan hållit längst ut och som därunder genomgått flere och hetare strider än mången, vi hafva kanske någon anledning att säga till våra kolleger: bort med ali personlig polemik! Bort med allt käbbel! Vi få, som här i landet skrifva, kunna vi icke göra publiciteten stor och inflytelserik, så skola vi åtminstone söka att bevara henne ren — ren för de små afsikterna, ren för grollet, ren för åtlöjet och värdig att åtminstone icke föraktas! Ty det gifves en annan polemik, som är publicitetens lif och förutan hvilken hon förlorar sig i enstaka ljud utan återklang: det är striderna om sak, om åsikt, om tillämpning. Så trångt begränsadt än fältet är, har det likväl utrymme nog för en ärlig kamp med fläckfria vapen: låtom oss utan betänkande ingå däri! Ehuru parter, kunna vi med tillfredsställelse säga, att den finska tidningspressen de senare åren vunnit en stor, ehuru negativ förtjenst däruti, att den alltmera sällan förlöper sig i dessa bittra personliga fejder som förr voro så vanliga.» Men dessa principer äro äfven ett utslag af hans egen personlighet. I Zonas Bok läses nämligen: