professor. 395 framdragande af redan förgätna tvisteämnen, tvinga oss till ny replik mot ett blad, hvars minne och förtjenster vi så gärna velat lämna oantastade.» Men den ställning han sålunda — särskildt efter det Snellman lämnat Litteraturbladet —■ intog såsom »den erkändt förste» bland landets publicister, den framkallade helt naturligt hos unga tillträdande redaktörer i andra blad lusten att göra sig bemärkta genom angrepp på hans tidning. Och den starkt personliga färg hans eget skaplynne gaf bladet eggade ock sådana till angrepp, hvilka, liksom tidigare Snellman, betraktade lifvet och tillvaron ur annan synvinkel än han — framför allt mera lydande det kyliga kritiserande förståndets röst, än, såsom han, det varma hjärtats. Två sådana unga kämpar uppträdde i början af 1853* August Schauman, som då öfvertog redaktionen af Morgonbladet, och Edvard Bergh, som medverkade. Bladet angrep Topelius bland annat med påstående att denne utan giltiga skäl alltför mycket »puffat» för vissa personer och ting. Topelius svarar med en artikel Hvad skall man tro om tidningarna? hvilken börjar: »Lykkelige tid, naar man nys er bleven student! — utropar Andersen i en af sina romaner. Javäl. Och »lykkelige tid», när man nyss är blifven publicist — när man säger ett ord, och det flyger med vindens fart öfver land och rike . . . när man står som en mystisk makt bakom en mur af papper och trycksvärta, beredd att draga i strid mot ali världens mörker . . . när man, likt majestätet, talar i pluralis om sig själf, medan man talar i singularis om detta månghöfdade väsende som kallas allmänhet . . . när man har så stora planer, så viktiga reformer, så genomgripande förslag att göra ett helt