professor. 401 dokumenterat den minsta vetenskapliga förtjenst, medan däremot Topelius, »som med hänseende till den ansökta tjensten besitter de största lärda meriter, alldeles icke tjenstgjort å skollärarebanan.» Men han tvekade icke att, »med ali skyldig aktning» för de andras meriter, till lektor för sin del utnämna Topelius, »såväl emedan å ena sidan hans undergångna examina och utgifna skrifter vittna om en vida grundligare och mera omfattande historisk lärdom än gymnasii-adjunkt en Lilius ådagalagt, och å andra sidan hans theoretiska inför domkapitlet aflagda specimen blifvit med högre vitsord bedömdt än licentiaten Ranckens, såsom ock emedan han, som redan år 1840 blef filosofie magister och sedermera tvenne gångar utan framgång ansökt lektorstjenst uti historien, står framför bägge sina medsökande genom flerårig offentelig litterär verksamhet, hvarunder han utvecklat en mångsidig bildning, ett särdeles lefvande, åskådligt och klart framställningssätt samt en utmärkt makt öfver svenska språket, hvilka egenskaper göra honom särdeles lämplig att på ett fruktbärande sätt vid ett gymnasium meddela undervisning i de historiska vetenskaperna, där framgången måhända mera än i någon annan kunskapsgren beror af lärarens lefvande och lyckliga föredrag.» ø Af samma mening voro tre andra lektorer och sist ärkebiskopen, medan endast lektor Hjelt gaf Lilius företrädet, af liknande skäl som förra gången talat för Eurén: adjunkternas billiga anspråk att bli befordrade. Men då han tillika yttrade att- Lilius för sina prof fått lika förmånliga vitsord som Topelius, upplyste ärkebiskopen att denne i båda sina prof tilldelats högsta approbatur cum laude, »hvilket med ingendera af hans 26