4-00 fin i/and och europa. bevisa motsatsen. Men då han slutar med att han varit »af själfupphållelsens naturliga och tvingande lag nödsakad att . . känna hela tyngden och obehaget af ett egenhändigt framdragande af egna förtjenster», så kan man lätt förstå att Topelius hade ännu mindre håg att inlåta sig i en skriftväxling af denna art. Utgången af ärendet blef att senaten den 21 juni 1851 med upphäfvande af domkapitlets åtgärd förklarade Renvall berättigad till lektoratet i Åbo. Men därmed blef hans tjenst i Vasa ånyo ledig, och Topelius fann sig då pliktig att ansöka äfven denna, ehuru Vasa var en ort som ännu mindre än Åbo kunde ersätta Helsingfors. Å andra sidan var det närmare Nykarleby, och denna gång vet man genom bref af modern att hon på det lifligaste intresserade sig för saken. Men till sonens känslor kan man sluta af hvad hon skrifver den 20 oktober: »Det är bra roligt att du helst börjar finna dig vid tanken på möjlig flyttning.» Utom Topelius anmälde sig nu tvenne sökande, magister Lilius och licentiaten Rancken, bägge anställda vid Vasa gymnasium, den förre som adjunkt, den senare som lärare i tyska språket. Båda speciminerade för tjensten i november; Lilius fick i båda profven appro-batur cum laude, Rancken likaså i det praktiska profvet, men i det teoretiska blott approbatur. Den 3 december företogs ärendet, och yttrade sig enligt protokollet, först lektor Helsingius. Denne fann att gymnasii- och skol-ordningens föreskrift, att till lärarebefattning borde utnämnas den som »efter skicklighet och förtjenst pröfvas vara till den ansökta tjensten mest fallen», uti föreliggande fall syntes svår att tillämpa. Lilius, som ägde de flesta tjensteår, hade