professor. 403 han med det?» Besvär väntar hon, men med dem »torde det ej vara så farligt». Också besvärade sig ej blott Lilius utan äfven Rancken. Båda gjorde åter sitt bästa att sätta i fråga giltigheten af de skäl som anförts till förmån för Topelius samt sökte i stället framhålla sina egna meriter. Topelius åter säger sig i bägge sina förklaringar öfver dessa besvär vara »långt ifrån att underkänna eller vilja i någon mån förringa» sina medsökandes förtjenster, han önskar blott, (beträffande Rancken) att man »låtit honom samma rättvisa vederfaras». Ej heller vårdar han sig om att gendrifva alla nedsättande omdömen om honom, utan nöjer sig med att åberopa domkapitlets uttalande. Exempelvis hade Rancken förklarat texten till Finland framställdt i teckningar vara redigerad ur materialier som äro tämligen allmänt tillgängliga, och den historiska delen af Hertiginnan af Finland »tyckes innehålla föga annat faktiskt» än hvad genom Tibuitius är förut bekant. Vida större möda hade Rancken själf nedlagt på tvenne disputationer. Uttalandet om det förra arbetet är högeligen orättvist, ty texten grundar sig i icke ringa grad på personliga iakttagelser under resor och på upplysningar införskaffade från flere olika håll. Men Topelius lämnar detta omdöme lika obemött som ett annat af Lilius, karakteristiskt för den prosaiska rutinens uppfattning af skaldegåfvan. »Doctor Topelii litterära verksamhet kan jag ej anse för något lagligt skäl att befordra honom framför mig. En sådan litterär verksamhet som doctor Topelius ådagalagt är ganska berömvärd och måste för sin idkare