professor. 409 Alla är intresserade af din tidning, ingalunda är det för annoncerna.» Alla hade beundrat en uppsats om Vasa högre elementarskolas flyttning till Nykarleby. »Gubben Brunström sade åt mig att den gjorde sådant intryck, att mer än en fick tårar i ögonen; och som människa är du allmänt värderad. Och säg mig, hur mycket är du med dem, när du är hem? Till utropningar och handklappningar är de ej i tillfälle. I,ectorernas spelbord och dylikt, intet kan jag anse att det är orsaken till din ansökning om tjenstledighet. Hvarför blanda ihop allt detta med bitterhet emot flyttningen, som det ej det ringaste har göra med? Allt sådant kände du förrän du sökte tjensten. Utan såg rätt och slätt att ni gärna stannar ett år till, fast längre, i Helsingfors, så ar det rätt och sant, och sök ej svepskäl härifrån. Detta är nu ej annat än upprepandet af mitt förra, och intet skall du tro, goda Emilie, att jag håller mindre af dig för det och intet får du ta bort det allra minsta af^din barnsliga kärlek till mig, ty jag har stort behof af att ni håller af mig. Men ser du, jag är ej van att krusa med mina barn; blir jag missnöjd, så säger jag genast till, och därmed får de lof och vara nöjda. Har du ej sett hur jag ibland skrapat opp min kära son; håller jag mindre af honom för det? Och det måste äfven hans kära hustru nöja sig med. Nu hoppas jag att denna affär är i ordning och bortlägger den för att ej mer upptagas, hoppas jag.» Och så säges i slutet af brefvet: »Ni får för mycket att läsa på en gång, det är bäst att jag slutar och hoppas att detta må jaga bort alla moln som sväfvat mellan min goda kära Emilie och hennes ofta nog alltför uppriktiga svärmor. Gud vare med er, kära barn.»