52. Ofrid och fridsböner. Med utnämningen till professor var Topelius räddad åt Helsingfors och, kan man väl säga, åt Finlands litteratur. Såsom extraordinarie hade han, blott att föreläsa två timmar i veckan; däremot slapp han fakultets-och konsistoriigöromål samt intog sålunda fortfarande samma fria ställning som förut. Men hans utkomst var betryggad, och som publicist kunde han i den utvidgade tidningen verka mer än förr. Yttermera hade samma dag kejsaren anlände, den 14 mars, han och hans hustru glädjen att hälsa ankomsten af ett lefvande barn, en dotter, hvilken i dopet fick namnen Toini Mathilda. Då tillika fru Emilie hastigt tillfrisknade, hade vännen Blank allt skäl att den sista mars skrifva: »Jag ser att din själ är förnöjd, och därtill har du väl också ali anledning. Dylika catastropher som med dig nu inträffat stämma sinnet till försonlighet med Gud och hela världen. Det är en svår sak att rätt kunna bära stor lycka och stora hyllningar; egenkärleken och högmodet vilja så gärna sticka sig fram. Det gläder mig att se dig undergifven. Det är en stor nåd att vara utrustad med en stor förmåga, och du bör därföre också vara tacksam.»