424 o nya brytningar. Men det räckte icke länge innan lifvet bjöd honom en ny kontrast, hvilken satte denna hans undergifvenhet på ett oanadt prof — just till följd af hans utnämning och kvarstannande i Helsingfors. De blickar han vant sig att rikta ut mot den stora helhet, hvaraf Finland utgjorde en del, de ledde honom att engång (1852) säga: »Det mest karakteristiska i en nyare tids civilisation är just det att mänsklighetens organiska samband sinsemellan blifvit alltmera känsligt och lefvande, så att hvarje intryck, vare sig af hälsa eller sjukdom, sprider sig från en punkt tillfalla och hjärtats slag förspörjas i det yttersta ljllf inger.» Sanningen häraf hade han fått personligen erfara redan 1848. Iyillfingret var Finland, men tidens febrila pulsslag förspordes ända in i lillfingrets lillfinger, den österbottniska kamratkretsen, och föranledde honom att i Familjekrönikan beteckna sig såsom »också en ringa personlighet bortsopad af detta års omstörtningar —■ samtidigt med Guizot och Metternich — att icke säga I/amartine och Kossuth». Nu stod man inför världshändelser som ännu närmare berörde Finland, och dessa medförde för honom en konflikt af samma art, men vida allvarligare. Med den lifliga känsla han hade för »kommunikationen», var det naturligt att kriget skulle i hans tidning starkt uppmärksammas. Också besannade sig alis icke hans förmodan att bladet efter utvidgningen skulle bli sig tämligen likt. Novellistiken hade de närmast föregående åren — säkerligen under medverkan af det censurtvång som hindrade så många uttalanden i samhällsfrågor — i