ofrTd och frids böner. 427 ning af läget och händelserna. Och hvad han härom säger har åter djupa rötter i hela hans läggning och föregående utveckling. Vi ha sett huru han redan i dagboken uttalar sin misstro beträffande den europeiska diplomatiken (s. 111) och huru han ansåg kriget såsom ett brott (s. 113) samt öfver Hufvud ej väntar något godt af våldsamma hvälfningar, medan han i stället hyllar det fredliga kulturarbetet och den samhällsutveckling som sker genom att medborgarne täfla i att gagna sitt fosterland. Så säger han ännu i början af år 1852: »Man må för öfrigt hysa hvilka åsikter som helst, så bör man erkänna att 1848 års demokrati varit skuld till sin egen ofärd. Hvad öde kunde väl vänta den frihet, som 1848 i juni höjde socialismens fana på barrikaderna i Paris, eller den, hvilken samma år tågade ut med den tyska kokarden att eröfra länder och folk från svagare grannar? Dårar, ropade till dem den tyske fosterlandsvännen: ihr wollet frei werden, und ihr wisset nicht gerecht zu sein!» I stället prisar han England, hvilket »sedan 163 år genomgått de mest upprörda tidehvarf utan en enda våldsam hvälfning och äfven nu endast behöft utsträcka lagens arm för att aflägsna de jäsningsämnen, hvilka hopat sig inom dess sköte. Englands exempel . . lär den bestörta samtiden att icke förtvifla om det rättas och det godas bestånd, äfven om detta på andra punkter synes i begrepp att förgås mellan själfsvåldet och svärd-spetsarne.» Ännu i början af 1854 säger han, i en återblick på år 1853, att England »fortfarit att vara starkt, lyckligt och blomstrande».