ofrTd och frids böner. 429 Det förflutna årets märkvärdighet är »att vara en begynnelse till stora förändringar, hvilka man sannolikt nu knappt kan ana. Mer än många andra år har det ock visat vanskligheten af mänskliga beräkningar, och den klokaste statskonst har nödgats erkänna sin vanmakt vid sidan af den oberäkneliga makt, som fransmannen kallar la force des choses, händelsernas egen tyngd på ögonblickets vågskål. Aldrig sedan världens begynnelse ha de materiella intressena, handeln, industrin, sjöfarten, näringarna, jordbruket, penningeväsendet och med dem kommunikationerna mellan olika folk och länder, vunnit en sådan utsträckning och till den grad som nu vuxit tillsamman med staternas ve och väl . . Europa och den nya världen liknade ett enda stort marknadstorg, där alla folkens behöfver, alla lifvets njutningar, alla konstens och flitens underverk ständigt utbyttes och mångdubblades och där, vid sidan af dem, äfven vinnings- och njutningslystnaden, auri sacra fames, den med förbannelse belastade hungern efter guld, i förr okänd skala tillväxte. Och alla dessa stora intressen behöfde freden; den var det oumbärliga villkoret för deras bestånd och deras fortfarande förkofran. Därföre darrade alla för kriget; därföre skälfde Europas börser som asplöf vid den minsta sky som kom den politiska horizonten att mörkna. Vidt-utgrenade, sammanflätade, intrasslade som de voro, det ena landets välstånd och spekulationer i alla de andras, bäfvade alla för den dag när kriget skulle förvandla denna gyllene tid i en järnålder, af hvilken alla hade att frukta förstöring och ingen att hoppas välsignelse.» De andliga krafterna talade likaså högt för freden och emot kriget, som hotade deras dyrbaraste intressen;