441 ny \ brytningar. och dessutom hade man att, ifall ett krig bröte ut, frukta inre skakningar, ty »i södra och västra Europa jäste ännu 1848 års glöd under askan af dess nederlag». Allt detta gjorde att diplomatin ansträngde sig för att bevara freden. »Alla trodde därpå.' Mer än fyra månader öddes diplomaternes bläck, kurirer redo och noter skref vos, och midtunder det man red och skref, brast kriget löst.» Dessa ord ljuda åter som vore de skrifna sextio år senare och de visa sålunda än en gång huru skaldesinnet tränger till innersta djupet af den motsägelse, som redan då låg och sedan allt fortfarande legat fördold under den s. k. civilisationens till utseendet så glänsande yta. Att emellertid freden ej kunnat bevaras, det till-skrifver han den muhamedanska befolkningens fanatism, hvilken, engång väckt, ej mera stod att hejda. »Det är ej första gången man ser i historien ett utdöende, vanmäktigt och förslappadt folk, i ögonblicket före dess undergång, ännu engång resa sig i minnet af sin förgångna storhet och hängifva sig åt den sorgliga illusionen att denna storhet ännu kan upplefva.» Men detta turkarnes hopp är fåfängt. »Det är icke vapnen allena som bereda deras fall; det är mänsklighetens eviga lagar, som låta de vissnade och maskstungna grenar falla bort, för att ersättas af nya och friskare. Alla asiatiska, alla muhamedanska väldens historia är ständigt densamma: krigisk begynnelse, eröfrare mäktige att nedrifva det gamla, men vanmäktige att själfve bygga ett bestående nytt; därefter en tids vapenmakt; efter hand förvekligade herskare, hemfallne åt seraljernas intriger, förslappade folk, inre söndringar, själfständige paschar, affallne provinser och slutligen en viss undergång vid