ofrid och fridsböner. 433 som göra historien hafva sin tid och sin makt; de som skrifva henne hafva ock sin; men öfver dem alla stå lifvets och mänsklighetens eviga fordringar: rättvisan, kärleken och den obrottsliga sanningen.» Denna vidsynta och lugna, så att säga världshistoriska uppfattning af situationen återklingar äfven i dikten Nyåret 1854, tryckt i första nummern för detta år. Och när denna dikt slutar med bönen att året må »hägna vårt fosterland», så anger han därmed att hans ståndpunkt nu, likasom alltid, tillika bestämdes af hans varma känsla för hvad han ansåg Finlands väl kräfva. Men just härom uppstod snart skarp meningsolikhet mellan honom och andra. Politisk »rabulism» hade funnits i Finland åtminstone sedan 1830, och vi veta att äfven Topelius i sin ungdom var ej så litet anstucken däraf. Skålen för polackerna år 1846 var ett nytt utslag af denna strömning, hvilken sedan, såsom vi sett, fick ny näring af revolutionerna år 1848. Men det därpå följande »höstmörkret» visade klart att reaktionen hade sitt starkaste stöd i Ryssland eller, än bestämdare uttryckt, i kejsar Nikolai. Och hvad denna reaktionärt stämda kejsarvilja betydde äfven för Finland, det hade man nogsamt fått — samt fick fortfarande — pröfva på. Då domen öfver demonstranterne år 1851 blef känd i Helsingfors, skref Rein, kort innan tronföljaren ankom dit, till Armfelt, att inga vidare opinionsyttringar vore att befara, »tvärtom finna de studerande nu ändteligen själfve det vådliga uti dem.» Men tillika säger han: »Förtiga kan jag visserligen icke heller att förbittringen mot den som anses vara upphofvet till ofärden icke 28