432 ny \ brytningar. inre väfde», och det är detta ord som missionen för ut öfver jorden. Och så följer denna strof, i hvilken Topelius kursiverar tre rader: I droppar faller himlens regn på floden som fördämdes; och engång, fast till Islams hägn en värld ånyo stämdes, skall dammen brista af sig själf: då brusar fram den klara älf. Öfverensstämmelsen mellan de båda skaldernas uppfattning är, såsom synes, fullständig. Bägge lita främst på de inre makternas verkan, icke på våldet. Men om Topelius tror sig kunna på förhand skåda hvad världsanden kommer att verka, så har han tillika en stark känsla af möjligheten att misstaga sig. I den nämnda återblicken på 1853 säger han ock: »Löjligt är det visst att vid disken eller kaffekoppen på fri hand afgöra staternas öden — ett rikt ämne för Holbergs Politiske kandestöber och fru Lenngrens mästerliga Råd till min dotter. Löjligt är det också att i politiska ämnen uppträda som spåman, ty ingenstädes blir profeten oftare slagen på fingrarne än här.» Och så fortsätter han: »Året 1853 är till ända och tillhör numera historien. Alltför nära stå vi ännu därtill för att fälla ett omdöme därom, ty det finnes ingen som, medan han ännu står midt i händelserna, är historiskt opartisk att fälla en dom öfver dem. Historien tål icke hat eller nit; därföre uppskjuter hon eftervärldens dom tilldess hat och nit äro gömda under grafvarnas kullar. Men då dömer hon ock obevekligen strängt, för rättvisans skull, och likväl kärleksfullt, för den mänskliga svaghetens skull. De