446 ny \ brytningar. intog redan Nordenstam denna ståndpunkt; men än klarare och naturligtvis mera sympatisk framträder samma uppfattning hos dåvarande direktorn för finska kadettkåren, friherre J. R. Munck. I ett bref af den i mars 1854 fröjdar han sig öfver att Armfelt kunnat för monarken tolka de verkliga känslor som hysas af nationens flertal. Men på samma gång harmas han öfver att det bland finnarne själfva ges personer som vilja misstänkliggöra dessa känslor och därmed visa sig »som bättre ryssar än de andra», hvilka dock i grunden äro mycket mera pålitliga undersåtar, på samma gång de äro goda patrioter. Till ali olycka är Menschikoff blott alltför benägen att lyssna till sådana inspirationer. Och härur drar Munck i ett följande bref (af den 15 april) en liknande ko klusion som Topelius: »Du har ganska rätt däruti att egoismen är ett ondt som finnes öfverallt; men r inst borde den likväl finnas uti ett så litet och obetydligt land som vårt kära Finland, där en enda brödratanke borde kunna vara rådande och den gemensamma egoismen bes.å uti att söka göra sig värdig sin ställning.» En sådan uppfattning leder nu osökt till polemik mot en rabulism som äfventyrar denna ställning. Och så hade Munck en vecka förut till Helsingfors Tidningar insändt en uppsats med rubrik Fosterlandskänslan. Häri utlägges att denna känsla, för att vara välsignelsebringande, bör uppbäras af religion och sed-ligdet. Däremot är det »motbjudande att höra denna känsla högljudt och oförskämdt framhållas utaf en ungdom som ej själf med föredöme utaf eget sedligt lefverne visar inflytelsen af den högre upplysning, hvarmed hon så egenkärt tror sig stå öfver andra.