ofrid och fridsböner. 447 Den sanna fosterlandskänslan förutsätter i första rummet att den politiska ställning, hvaruti det kära fosterlandet befinner sig, rätt uppfattas och underkastar sig med undergifvenhet de därutaf uppkomne oundvikliga förhållanden . . I motsatt fall är den endast inbillad — ja rent af falsk; och genom sträfvandet att genomföra egna omogna idéer medför den alltid motsatsen utaf hvad man under sådana villkor vill påtvinga fosterlandet att tro vara det rätta och drifver i själfva verket helt ofosterländska satser, ja till och med kan förorsaka landets fullkomliga undergång.» Detta hade ju med fog kunnat sägas om den österbottniska rabulism, mot hvilken Topelius några år förut kämpat. Och så fick han som redaktör säkerligen äfven detta »i fatet» för sig. Ty den 20 maj offentliggör han Våren och Sylvia komma tillbaka, där han, i anslutning till de förra Sylvia-visorna, i våren (som detta år åter var mycket tidig och vacker) söker frigörelse från »sorg och fara och nöd och strid och hat so^i grumlar ett hjärtas frid». Och fyra dagar senare följer en artikel med rubrik Gamla sanningar. Han säger här: »Det ges tider, när man bakom hvarje ord söker en man och hos hvarje man en öfvertygelse. En öfvertygelse är långtifrån lätt förvärfd. Hugskott af känslan, utkast af fantasin, fördomar ärfda eller förvärfda — alla dessa ha ännu långt till en öfvertygelse. En sådan mognar långsamt under erfarenhetens lärdomar, under lifvets kamp med värld och människor . . Vissa föreställningar, vanligen traditionella, genomgå folken och bestämma deras tänkesätt. Vissa idéer genomblixtra ynglingens själ ocL antaga föl hans blick