rosengård och kardborrar. 477 mörkrets tid, skola hopp och ljus gå upp genom skuggorna.» Äfven vid årsslutet minnes han i en likadan skildring, Nyårsnatten, krigaren som »lärt sig dödens broderskap» och »tänker på sina kära långt borta i det vida Ryssland, eller det stolta England, eller det sköna Frankrike, eller det trogna Finland». Den religiösa stämning, som färgar dessa uttalanden, kulminerar i en dikt, Nyåret 1855. Häl möter oss först samma tanke som så ofta förut. Tiden är bister, men fast den gyllne freden flytt liksom ett regn om våren, och fast de slitas opp på nytt, de redan läkta såren, skall ingen modlös klagan gå från våra läppars lugn ändå. Ty »vi kunna bära än i dag hvad våra fäder burit.» Och så afslutas stycket med följande strofer, hvilka mycket väl kunde stå i en psalm: Allsmäktige, hvars starka hand kan stormens banor länka och ensam åt en värld i brand kan lugnet återskänka, om så Din helga vilja är, den gyllne freden oss beskär! Men gifver Du oss strid och nöd i detta år af fara, var Du vår sköld, var Du vårt stöd och lär oss starka vara, att våra fäders arf alltså åt våra barn vi lämna må.