476 ny \ brytningar. När jag sänder mitt mörker och mina stormar öfver edra klippiga skär, då finns ej den kraft som står mig emot, då rensar jag edra haf, då jagar jag våldet fjärran ifrån er strand, ty om det ej går, så skall det förgås. I, som fordom darrat en höstnatt, när edra skepp voro ute till sjöss och edra kära på dem förtrott sitt lif och sin välfärd åt en bräcklig planka på hafvets våg, våren lugne i år, ty min vrede drabbar ej er, blott dem som hemsökt er strand med brand och mord. I, som i nattens rytande storm plägat knäppa edra händer i bön för dem som äro ute i fara och nöd, bedjen icke i år för edra egna, bedjen för edra fiender när ett nödskott höres i sjön, ty då gäller det dem, och de äro människor och kristne som I, och de hafva mödrar och makar som I, och borta på Britanniens eller Frankrikes kuster klappar måhända för dem ett älskande hjärta i nattens enslighet. Ingen hämnd, ingen bitterhet må komma i edra hjärtan under höstens nattliga storm; beklagen deras lott, som måhända med en tår i sitt öga kämpat mot er; och skulle någon af dem kastas redlös på vågen emot den främmande stranden, så glömmen allt, utom mänsklighetens stora gemensamma plikt där en like är i nöd . . . Nu mörknar aftonen, flyttfåglarna vända i skaror tillbaka. Men ett finnes som icke mörknar, och det är den fasta förtröstan på ljusets evärdeliga seger; ett finnes som icke sviker, och det är tron på Guds makt och på folkens framtid. Många höstar ha gått öfver detta land, och dock har våren kommit igen, och framtidens frön ha städse lefvat ännu under drifvorna. Frid öfver hösten. Änskönt han är stormarnas årstid, sk? 11 han bringa en önskad ro; änskönt han är