rosengård och kardborrar. 479 Kriget har kommit, och icke, som mången föreställt sig, med snabba segrar och lätta triumfer, utan med blodiga sår och oerhörda uppoffringar, med farsoterna i dess spår, med hämmadt välstånd, bittra tårar och gäckade förhoppningar. Knappt nio månader har det varat, och redan begynner det att synas för folken i dess verkliga gestalt, och redan tystna många af de stämmor som i början ifrigast förde dess talan. Däremot har man, nu som ofta förut, gjort den erfarenhet att de, hvilka varit de siste att vädja till svärdet, visat det manligaste mod när svärdet blifvit en nödvändighet. Och sant är att man aldrig bör förtvifla om sanningens och den rättfärdiga sakens seger. Svårare pröfningar än denna ha folken genomgått, och historiens lärdomar visa att mången storm hair föryngrat världen. I stridernas elddop förbrännes mycket grummel, medan det stora och ädla består, om ock på ruiner. Det bör endast märkas, att den långsynte domaren därofvan icke erkänner allt för sannt, rättfärdigt och godt, som bland människor går och gäller såsom sådant i tidernas uppbrusning. Utan det visar sig att dagens meningar ofta justeras af morgondagen och att sålunda det evigt sanna och det verkligt goda icke afspegla sig i den ena eller andra tidsmeningen ensamt, utan i seklernas erfarenhet och i den stora anblicken af ett helt tidehvarfs framskridande.» Härefter konstateras att stridens mål nu öppet erkännes vara »att sätta en allmän damm mot Rysslands öfvermakt. Utgången af denna stora strid skall framtiden utvisa; historien må döma dess motiver . . Finland har härvid följt den enda bana som för detsamma utstakats af både plikt och nödvändighet. Det