rosengård och kardborrar. 489 vidare hand i tidningen, än Fältskärns berättelser. Men kriget kom och jag har ej kunnat förmå mig att bort-lämna mitt arma skötebarn med dess stora läsarekrets vind för våg åt åsikter alldeles motsatta. Kommer freden, eller kommer en man i mitt ställe, så lämnar jag den törniga banan med glädje. Jag vill ej mycket tala om mig själf och hvad jag fått bära sedan i våras; jag bär det Gudskelof med fri och upprätt panna, och jag tänker att förtalet väl skall tystna en dag, när man ser att makten numera har ingenting att gifva mig, som jag skulle emottaga. Men den isolerade ställningen trycker ändock, mina vänner antasta mig ej mindre än mina ovänner, och så vacklar jag ändå till sist i min envishet och tänker att där måste vara något på sned, efter mina ord bära söndringens frukt i stället för endräktens, som de åsyftat. Där äro många fel som jag ser, och det största är väl en viss manövrering, som man tyvärr lär sig under en långvarig kryss bland censurens bränningar. Men jag har svårt att fatta det största fel man förebrår mig, nämligen det att jag behandlat vårt lands fiender som fiender och dess nuvarande stridskamrater som bundsförvanter. Får jag säga några ord därom?» Så följer det uttalande som redan anförts, hvarefter f ortsättes: »Men det är blott den förståndiga sidan, och jag älskar, jag förstår bättre en annan. Jag tänker att om det än vore en ängel från himmelen, när någon slår min moder, så slår jag igen. Jag har aktat och ärat engelsmännen så högt som någon, och jag gör det i denna sttfnd utom krigets gebit, men när de togo våra fartyg och brände våra varf, så skall Gud veta att jag ej hade