rosengård och kardborrar. 499 v »Bror August! Allt detta hade kunnat undvikas, om du i somras, när Törnqvist utfärdade sitt famösa förbud, hade frågat mig om jag ville ha en sådan protektion. Det skulle jag åtminstone alltid ha gjort i en dylik händelse. Det hade likaså kunnat undvikas, om du före nyåret kostat ett par rader uppå mig till svar — ty då hade min förklaring åtminstone fått en annan form. Faktiskt är det, att jag väl kände ryktet, men anade blott dess upphof, innan din tystnad tvang mig att förvissa mig därom hos andra. I hela denna sak har du varit den angripande. Hvad du lidit därpå är ringa emot hvad det bragt öfver mig. Båda ha vi erfarit hvad censuren innebär tryckande och olideligt. Men under det att du, den angripande, stått där som martyr, har jag, den angripne, blifvit stämplad som stående i komplott med en institution som jag föraktar ännu mer än jag afskyr den. Döm således hvem som är den förorättade; dom om du i min ställning låtit bli att vederlägga dessa anspelningar, som gingo hedern på lifvet. Fel har också jag begått. Jag har ej vägt alla ord så som ställningen fordrat; därvid äro två saker att märka: först att du förvandlade ett allmänt resonement till ett resonement om Helsingfors Tidningar och därigenom framkallade försvaret från min sida; därnäst att jag icke mera vidrört dessa allmänna ämnen, sedan jag fann dem brännmärkta med censurens protektion. I det som censuren strukit i dag drifver du saken ytterligare framåt på detta fält, hvarpå du inledt saken från början. Du går ytterligare från redaktion till redaktör — det är konsekvent gånget från »krigets och