519 nya brytningar. Den starka saknad hvardera maken hyste efter den andra fortlefver under hela den tid de äro skilda, men ger på samma gång anledning till uttryckande af känslor sådana att doktorinnan säger: »Och rakt som en fästman skrifver han; han vet ju ej hur han skall fjäsa dig.» Detta tema upptages af bägge, och båda finna att de ännu hysa samma känslor som under förlofningstiden; »möjligtvis nu litet varmare» skrifver hon, och han svarar: »När åren snöga och regna öfver två makars kärlek i nöd och lust, och när de dela allt och sammansmälta i sina barn, då måste ju deras själar växa ihop och de bli ej blott ett i yttre mening, utan deras andes rötter slingra sig om hvarandra och kunna ej mera skiljas. Tro mig, Mille, det är godt att någon gång vara skilda en tid, ty då begriper man först rätt huru mycket den ena är för den andra — och huru den ena strängen darrar vid minsta ljud från den andra, och huru hela lifvet är intet utan kärleken. Jag förstår ändå bättre huru en kvinna kan gå ensam (utan man) genom lifvet, ty man ser huru hennes kärlek då klänger sig fast vid något annat föremål, för hvilket hon är i stånd att uppoffra sig. Men jag förstår ej huru en man kan äga t. ex. politiken, eller penningen, eller ärelystnaden till sin brud [något måste hvarje människobarn älska) — det förekommer mig allt så dödt, tomt, kallt, där ej två varma armar sluta en till sitt hjärta och två goda läppar säga: jag älskar dig jag, om än hela världen öfvergåfve dig! På jorden älskar jag en sak mera än dig, Mille, och det är vårt fädernesland — för det vore jag i stånd att offra till och med dig — men då skulle jag själf gå under tillika. Ser du det, du har ändå en rival, svartsjuka Mille, det är ditt straff — men kanske sämjas ni båda om samma hjärta!»