blommande sköna dai/ar. . 507 tadt gaf man sig på morgnarna i väg vid sextiden och åkte till omkring tio på kvällen. Snöslagg och regn hade man nästan hela tiden, »Julius var så våt ibland». Långfredagen var dock solsken, men denna dag åkte man en isväg, där hästen på sina ställen sjönk till magen i flödvatten. Kmilie blef ängslig och frågade kusken om han trodde att de skulle komma med lifvet därifrån. Och han, lika rädd som hon, svarade blott: man försöker (»koitaan, eller hur det må stafvas»), hvilket naturligtvis skrämde upp henne än mer. Lördag morgon voro de resande som vanligt ute klockan sex och gåfvo sig ej ens tid att äta middag, utan lefde på smörgåsar, färdigbredda om morgonen. Också gjorde nu regnslasket alldeles slut på föret. När man så ändtligen klockan fem om aftonen åkte öfver Nykarleby torg, då gaf spänningen vika; Emilie gret och darrade i hela kroppen, men det var, säger hon, af glädje öfver att allt var lyckligt öfverståndet och hon åter efter så lång tid fick träffa de sina. Påskdagen skrifver hon sedan sin reseberättelse. Och »när brasorna brunno i alla de stora gamla kakelugnarna i morgse, när mattorna lågo så släta och snygga öfver alla golf och den blanka kaffepannan inbars på bordet med den fulla färska brödkorgen —■ det var en känsla af jul och trefnad, som gick igenom mig, hvilken jag önskar du äfven delat.» Så gör hon reda för resekostnaden och väcker mannens beundran öfver att hon två gånger för nattkvarter betalt blott 15 kopek; »aldrig hade resan blifvit så billig om jag varit med». Nämnas må ock »drickspengar åt sex skjutskarlar, att de skulle köra beskedligt, 3 kopek åt hvar». Men »stora räkningen» i Tavastehus steg till 3: 66.