\ bi, ömmande sköna dai<ar. 51 5 och faror. »Samtiden är jäfvig att döma sina egne; där hycklar så mycket smicker kring furstarnes throner. Men Nikolai den förste tillhör numera historien och eftervärlden. Må de döma hvad han var för det stora hela; det mänskliga hjärtat har rätt att minnas sin enskilda kärlek och hans! Säkert är det, att där skall vara en kejsaresorg af hjärtat i hvarje hydda i Finland, och att där skall ljuda ett nytt namn med kärlek och förtröstan, ty Alexander den andre har älskat och tillhört Finland alltifrån barndomen.» Något längre fram berättas under rubriken Utrikes: »Äfven de, hvilka ihärdigast bekämpat den hädangångnes politik, intyga nu att deras fientlighet gällt hans principer, icke hans personlighet, hvilken alltid måste högaktas för dess ridderliga öppenhet och dess storartade, orubbliga konsekvens.» Nu vill man »partout» ha Topelius till öfvermarskalk vid sorgefesten, men han afsäger sig; »jag har nog af Im-peratori gloria. Den egentliga bestyrsmarskalken är lektor Schoultz, enkom klippt därtill, han behandlar saken som om rikets ve och väl berodde därpå.» När sedan festen firats, berömmer han Cygnæus' tal; det var »vackert och skickligt lagom». Däremot talade W. Lagus »ytterst storfräsande på latin: vår sol har gått ned, vi äro i mörker, kejsar Nikolai var den störste regent som någonsin lefvat . . o. s. v. Jo det var ord och inga visor! Men det är just sådana dumheter som skämma bort den vördnad hvarje tänkande måste hysa för Nikolai.» I samma bref berättas att general Ramsay, som med den nya generalguvernören Berg promenerat på isen till Sveaborg, »plumsat in och med knapp nöd