516 nya brytningar. dragits opp ur det våta». Postchefen Wulff ert (jfr 2 :196) lät då i tyska kyrkan anställa tacksägelse »för en högtuppsatt och för det allmänna bästa dyrbar persons räddning ur en ögonskenlig lifsfara». Topelius tillägger: »Sådant där kunde göra också en förnuftig människa till rabulist. Undra sedan på ungt blod! . . I allmänhet är det stora intet den värste konspiratören af alla.» Redan en vecka senare har han emellertid att anföra ett ännu värre prof på ett likadant nit, ändringen af Vasa stads namn till Nikolaistad. Efter stadens brand 1852 hade fråga väckts om dess flyttning till en annan lämpligare plats. Men då härom olika meningar förspordes bland invånarne, hade en ifrig anhängare af flyttningsplanen, bankodirektör C. G. Stjernvall, sökt till förmån för denna plan påverka de högste styresmännen genom underrättelsen att borgerskapet, såsom ett uttryck af sina lojala känslor, önskade uppkalla den nya staden efter kejsaren, »t. ex. Vasa— Nikolaistad». Då sedan flyttningen beslutits och rikligt understöd af allmänna medel härför beviljats, fick borgerskapet en påstöt att fullfölja en anhållan i det bebådade syftet, så mycket mer som kejsaren själf uppgafs ha blifvit underrättad om dess afsikt. Upprörd öfver denna plan hade Topelius sökt en utväg att komma ifrån saken med möjligast minsta skada. Han hade hos Rosenkampffs blifvit bekant med guvernören i Vasa län Rechenberg och lämnade denne ett utkast till petition om att få kalla endast hamnen Nikolaistad, medan staden skulle bibehålla sitt gamla namn. Rechenberg förklarade sig vara med härom och utkastet framlades för borgerskapet — men med slutet