bi,ömmande sköna dat.ar. 519 (»nobel karl», sade C.) . . Middagens matsedel var bra, men företedde ej något ovanligt, om icke rostadt franskt bröd med färsk spenat, champagne och de otäcka ljumma vattenkopparna [för sköljning af munnen], som lyckligtvis ej bjödos omkring, utan stodo att begagna för hvem som behagade. Konversationen var, oaktadt [Åbo- och Borgå-]bisparnes närvaro, litet på ungkarlsfot. Min nya skolgång hade föga tillfälle att praktiseras, om icke i det oskyldiga att* vi blossade cigarr midtunder de hvita gardinerna i det eleganta förmaket. Desto bättre gick jag i skola på kvällen, ty då var jag bedd att klockan 5 infinna mig hos Hans Förskräcklighet.» Det var senatens andra viceordförande, baron Lars Gabriel von Haartman, hvilken allmänt gick under detta namn i anledning af hans skrämmande spasmodiska grimaser. Det andra binamn Topelius ger honom, efter den engelska öfverbefälhafvåren på Krim, häntydde väl ock på hans kroppsliga skröplighet. Han hade en månad förut insändt till Helsingfors Tidningar en artikel med rubrik Sparkassor. Denna intogs, men åtföljdes af en not, i hvilken redaktionen förklarade densamma iclge öfverensstämma med dess åsikter — naturligt nog då i artikeln sparbanker, sparkassor och lifsassuranser förklarades vara »lättjans underhållare och befordrare; och hvad värre är, de äro en afföda af tidens lättsinne och kärlekslösa tendens». Den 5 maj åter hade bladet innehållit en annan insänd artikel, Patriarkalism, hvilken rätt skarpt angrep dessa uttalanden. Nu berättar Topelius om besöket: »Han låg på sin soffa så skral i gikt, stackars lörd Raglan, att han knappt kunde röra sig. Men innan kort blef han förunderligen pigg och talade nästan utan