529 nya brytningar. äfven verkade en icke ringa lyftning hos författaren själf. Han skrifver nämligen följande söndagskväll, den 13 maj: »Nå i dag, vet du, har jag varit på förnämt språng från morgon till kväll. Jag föresatte mig just att börja gå i skola, d. v. s. lära mig ett positivare sätt, en bestämdare, kuragösare hållning än som velat falla sig för mitt lynne — det kan allt behöfvas, ty du vet att jag varit af de lättsnästa och beskedliga, jag menar litet släpphändta, där litet sturskhet ej skulle skada, men du vet också att det ej varit mot somliga, utan mot allt folk, t. o. m. skjutshästarna.» — Förmodligen afser han härmed dels sådant som hans sätt att bemöta Schauman, dels hvad han för Borgström kallar »långtänkthet». — »Nå, tänkte jag, det där är ett fel, nu skall det småningom vänjas af. Början sker i dag klockan 9 f. m. Således gick jag till Bergenheim, som jag nödvändigt måste gå till; han var särdeles artig och hygglig, och min läsebok, första kursen, lofvade jag själfmant till midsommar. Min föresats föll sig svår, ty jag har, som du vet, en sorts skolpojksrespekt för den gubben; dock måste jäg till min berömmelse tillstå, att jag fick tillfälle att säga honom att Vasahistorien var en olycka och en dumhet, hvari han nästan instämde, huru uppriktigt vet jag icke. Helsingfors Tidningars apostrof om Vasa har gjort mycket uppseende, alla människor ha talat därom och förundrat sig att den gick genom censuren. Till middagen var jag bjuden till [senatorn och nyvalde ordföranden i konstföreningens direktion, Casimir von] Köthen, troligen för samma Vasahistorie i tidningen, efter han senterat den och berömt den för Cygnæus