538 nya brytningar. och flärd i morgonskimret af hoppets värld.» Det är sången som frigör, lika mycket eller mer än naturen. Och i Blommor i vågens brus ställas sången och »hjärtats längtan» i direkt motsats till ofriden, nu utan förmedling af naturen, men med starkt betonande af att de representera det eviga gentemot den förgängliga ofriden. Å andra sidan räknas bland Sylviavisorna äfven Under häggarnas doft, diktad en vecka efter det Sylvia kommit tillbaka. Och här är ämnet kärleken mellan sångaren och hans hjärtas vän. Dessa elementer sammanslutas nu i Under hägg och syrén till en segersång, där ali disharmoni är undanskjuten. När hans vän i skogen sjunger vid hans sida, då får naturen sin högsta förklaring genom kärleken: »blommande sköna dalar stråla sällhet då.» Men denna kärlek är ej ensamt individuell. Likasom i Studentvisan »skuggorna försvinna här, men anden ensam evig är», så heter det ock här: »Lifvet förgår som' kvällens fläkt, evig är vårens andedräkt.» Så kunde man säga att hans »vän i skogen» äfven är hans sånggudinna, hvilken han manar att »le som i forna dar», att »vakna på nytt till sol och vår». Och den »vårens andedräkt», som han kallar evig, den är den eviga kärleken, vid hvilken han och hans sånggudinna tryggat sig i fröjd och kval. Det är icke en tillfällighet att denna segersång till den eviga vårens och den eviga kärlekens ära sjungit sig in i hans folks hjärtan förbunden med tonerna af Mozarts menuett. Ty äfven Mozarts musik andas ju en olympisk ro, som höjer oss till de rymder där ali tvedräkt är öfvervunnen och tonerna stråla idel sällhet.