551 nya brytningar. »en glädje som änglarna i himlen gärna delat», förklarar Emilie till sin väninna. Hon kom sig ej att skrifva till denna förr än den 3 augusti, ty »de första dagarna kunde jag icke slita mig ifrån honom, och nu sedan ha vi tillsammans bott på vårt lilla Majniemi i frid och kärlek . . I dag äro vi hemkomna . . Det är en enda liten grön fläck som riktigt är v är egen, Zaches och min. Den hålla vi så mycket af, där trifvas vi så utmärkt väl, att vi blott önska våra vänner från Helsingfors att dela vår lycka; här ha dessa våra kära redan gjort det. Där växa de rödaste åkerbär, som dofta så skönt om kvällarna, där simma de största gäddor kring stränderna, som smaka så godt om middagarna, där glimmar »Majniemis blåa band», som Zachris kallar vattenspegeln, hvilken innesluter vår torfva, så herrligt och uppfriskar sinnet om morgonen. Ja — det är visst — morgon, middag, kväll äro lika herrliga på Majniemi. Så tycka äfven barnen; liten Toini tultade för sig själf i det höga gräset, där hon knappast syntes, tumlade omkull ibland . . steg upp igen och gjorde om saken.» Själf skrifver Topelius den 23 juli från Kuddnäs: »Alön befolkas med sommargäster, oaktadt man där har utsikt åt ett strandlöst hotande haf. Jag har lefvat med de mina på min udde (Majniemi) med sjön på tre sidor och skogen på den fjärde, allt som i djupaste fred — min företrädares minne blommar i rosenhäckar omkring mig — nät och krok ha gjort rika skördar.» Äfven »på kontinenten» (Kuddnäs) kringdoftas han af »rosor och en yppig grönska, oaktadt den ostindiska sommaren», hvarför han har blott några notiser att sända till tidningen; »reaktionen är ännu så stark, att pennan är en stor sällsynthet — hvar gång finner jag bläcket torkadt.»