det dagas 543 Den 4 september föddes en dotter, som kallades Eva Maria. »Är icke det, skrifver fadern, två betydelsefulla namn: det mänskliga och det gudomliga, det jordiska och det himmelska, fallet och upprättelsen, synden och nåden — allt detta förenadt! Jag vet ej i hela världen två namn som skulle passa så bra ihop — men nog kunna väl andra tänka annorlunda.» Denna gång gick emellertid tillfrisknandet långsamt för modern, och därför måste husfadern i slutet af september resa ensam till Helsingfors, medan de öfriga blefvo kvar på Kuddnäs. »Så ligga då åter», skrifver Emilie Michaelidagen till mannen, »skog och sjö och många många mil emellan våra hjärtan. Hur här i världen ändå är oroligt, ingenting varaktigt finns, hjärtat slits oupphörligt emellan sorg och glädje, fruktan och hopp, och — på sistone är döden. Och ändå är jag så kär i detta oroliga lif! Det har också gifvit mig det dyrbaraste det kunnat. — Nej vi ska tala om något annat.» Dessa ord ånge den ton som dominerar i hennes bref under hösten. Saknaden är åter stark, helst hon ej vet om och när mannen skall återkomma och hämta henne. Omsorger och oro har hon dessutom för sina tre flickor: lilla Eva håller henne vaken om nätterna och Aina har \ i november åter frossa. Men hon är lycklig att kunna och få fylla sina modersplikter och skrifver i slutet af oktober: »Åt dig kan jag säga det: jag har ofta fallit på knä mellan deras vaggor, de kära små barnen, och känt mig så oändeligen lycklig och tacksam för Guds stora godhet emot mig . . Du säger, min Zache, att jag skall spara på mig själf; det kan jag ej, och när har du nånsin hört