det dagas. 547- han skulle vända sina eldgap mot staden. Människorna blefvo som tokiga och min kära [kusin] Oskar [-[Toppe-lius]-] {+[Toppe- lius]+} med.» Ulla hade på lördagen efter order skickat bort de färdigpackade koffertarna, »och därmed hade hon kunnat ha sitt samvete fredadt. Men söndag morgon kommer Oskar rännande; då skulle allt flyttas utan pardon och kosta hvad det kosta ville, när ett lass till Gula villan [norr om Tölöviken, där Sophie Toppelius bodde] ej ficks under en silfverrubel. Allt ströddes nu omkring, till villan eller till Turholmen — han hade Ulla att flytta en del saker ur Borgströms källrar, de voro ej säkra nog; gossen var riktigt vild. Så tömdes här rubb och stubb till söndags afton — och måndags morgon var flottan putzwech! Porcelliner, gipser, taflor, allt det bräckligaste här fanns skulle ut på vandring i världen! Hvad var fienden mot en sådan vandring! Jag är nöjd att vi.ändå sluppit för godt köp nog, såvidt jag vet . . Några karafiner och glas tyckas ha vandrat ihjäl sig, åtminstone äro de osynliga. Salskronan hunno de lyckligtvis blott taga ned, men ej bortföra; de bästa taflorna äro hela, också de bästa glas- och porcellinsakerna, men icke har jag så noga reda på allt.» En del sängkläder förmodar han dock ha kommit bort på vägen till villan. »Så går det till vid bombardement; det är som röfvare skulle ha farit fram. Jag blef helt desperat, när Carolina Borgström beskref huru bitarna flugit ur min byrå, när den fördes till Turholmen — där är den ännu och pianot med, likaså sängkammarmöbeln, så att jag ej vet huru de månde se ut. Alla andra större möbler äro hemma, men mycket böcker och papper ännu borta, jag vet ej rätt hvar, ty Oskar är ej i staden. Om det är en tröst,