569 nya brytningar. Den 2 april meddelas nyheten om fredens afslutande i Paris den 30 mars och tre dagar senare egnas denna nyhet en särskild artikel. Lämnande å sido krigets orsaker och kabinettspolitiken inskärper han såsom dess förnämsta lärdom för Finland den, att vårt land — lillfingret, som det än en gång kallas — ej är för aflägset för att ej mer eller mindre ha känning af de stora världsfrågorna. Folket har fyllt sin plikt, lidit mycket; men det förlorade kan återtagas genom ihärdigt arbete. Så må vi hälsa freden »med hopp och med endräkt och med försonliga sinnen. Ehvad vi kämpat och lidit, ehvar vår känsla uppbrusat för dagens intryck —■ hvarhelst vi ansett oss förorättade eller misskända — må det allt vara glömdt, och må vi i mänsklighetens och det kristna samfundets namn räcka en broderlig hand åt dem som nyss voro våra fiender. Segla vi öfver hafven, eller komma de till oss —■ ehvad den hand som hädanefter räckes oss kallar sig brittisk eller fransk eller af hvad namn som helst, må vi då glömma allt annat än det stora, det ädla, det nyttiga, som dessa händer arbetat och framdeles arbeta för mänskligheten och för oss, och glädja oss att med odelade känslor kunna hängifva oss åt en redan gammal aktning, som framtiden —■ gifve Gud! — allenast må öka, under gemensamma sträfvanden för det goda, sanna och sköna på jorden.» Dessa känslor få sedan åter poetisk dräkt: den 14 maj ingår i bladet Ny sjömansvisa. Men samtidigt hade äfven de inre förhållandena begynt te sig annorlunda än förr. Kejsar Alexander hade natten mot påskdagen den 23 mars inträffat i Helsingfors, åtföljd af sina tre bröder. Och under detta