/ det dagas. 557 köpa ved åt de fattiga, som nu i alla kojor frysa i deras elände!» leke för ty ser han, i en på nyåret 1856 skrifven återblick på föregående år, med lugn blick på situationen. Krigshändelserna, om än de främst tilldraga sig uppmärksamheten, hafva dock mindre historisk betydelse än kulturvinningarna, ty kriget är »ett temporärt förnekande af civilisationens förnämsta villkor och grundvalar». Krigen skola bestå lika länge som den mänskliga sj älfviskheten, som »frågorna om mitt och ditt, om förolämpning och vedergällning, om öfvermakt och frihet». Men det är dock en tröst att de äfven verka renande, väckande, framåtdrifvande; »utan kriget sprunge ej nu den elektriska gnistan i telegraferna från Simferopol till Helsingfors och snart nog till Åbo». Men det som alla bida, eftersträfva, behöfva är dock freden — »icke fred för hvad pris som helst, utan fred med bevarad ära, med tryggadt själfbestånd, med oför-kränkta garantier, såvidt det står i människomakt, för nationernas framskridande, för lagbunden ordning, för ljus, frihet, sanning och människorätt!» Och åter kommo innan kort många beräkningar och farhågor på skam. Freden ryckte allt närmare och den 15 mars skrifves under rubriken Väderlek: »Om krigsguden Mars i sin egen månad sticker svärdet i slidan är en fråga som nu afhandlas i palats och kojor, i soldatens kasärn, vid köpmannens disk, på torget, i rådsalen, på kanapén och i köket. Ganska bister rimfrost bär Mars i håret, som flyger för himlens och jordens stormar. Qvarken och Ålands haf köras ena dagen med häst och gå andra dagen i vågor. Mässlingen grasserar hos de små och politiken hos de stora.»