Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Skydd mot växtätande djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utom de värkliga gifterna innehålla växterna en
mängd andra ämnen, som med mer eller mindre
framgång värna dem mot djurens angrepp. En tysk
vetenskapsman, professor Stahl i Jena, har i detta hänseende
särskilt studerat växternas förhållande till sniglarna och
därvid bräkt i dagen en mängd intressanta
sakförhållanden, af hvilka några må anföras här.
Sniglarnas — de nakna sniglarnas så väl som
trädgårdssnäckornas — allmänna förekomst i vårt land är
välbekant. En art, som i Sverge är tämligen sällsynt,
nämligen den ätliga vinbärgssnäckan (Helix pomatia),
uppträder på vissa ställen i mellersta Europa så talrikt,
att man t. ex. i trakten af Genève inom en yta af en
kvadratkilometer kunnat på en dag insamla 1,200
exemplar. En ännu större rikedom på dessa djur uppvisa
medelhafsländema, där man i vissa trakter (t. ex. Algier)
kan på en kvadratmeter uppsamla 150 exemplar af en
art, stor som vår vanliga trädgårdssnäcka. Det är klart
att växtätande djur, som uppträda i sådana massor, måste
utöfva ett högst väsentligt inflytande på hela växtligheten
i den trakt, hvari de lefva, i synnerhet då de som
sniglarna äro ganska glupska djur. För att utröna deras
aptit har Stahl anstalt särskilda fodringsförsök med en
mängd snigelarter; det visade sig då, att t. ex. af fyra
vinbärgssnäckor, som hämtats in från det fria, hvar och
en förtärde under första dygnet 1,6 gram potatis (ungefär
1/13 af djurets vikt), men på det andra dygnet endast 0,6
gram; en annan, betydligt glupskare snigelart förtärde
under första dygnet 4 1/2 gram potatis, men dygnet därpå
blott 2,6 gram, och på samma sätt förhöllo sig alla
snigelarter, med hvilka man anstälde försök: första dygnet en
hejdlös matlust, som redan nästa dygn minskats med
hälften och på tredje dygnet ytterligare aftagit. Då det
naturligtvis här ej kan vara tal om att sniglarna förätit
sig och för den skull mist sin aptit, kan saken endast
förklaras så, att djuren ute i det fria befunnit sig i ett
mer eller mindre uthungrat tillstånd, och att detta varit
anledningen till deras glupskhet i förstone. Vid en
närmare granskning har det också visat sig att alla vildt
växande arter, åtminstone så många som Stahl undersökt,
äga, någon egenskap, som göra dem mer eller
mindre obehagliga för sniglarna. Ett godt mål är därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
