Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Skyddsmedlens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper i arf åt sina afkomlingar; af dessa ha åter de,
som varit sämst lottade, gallrats ut o. s. v.
En sådan utgallring af sämre lottade försiggår ännu
i dag och kommer sannolikt att fortgå en lång tid bortåt.
Man gör sig vid tanken härpå ovilkorligen den frågan:
hvart leder hela denna utveckling? Kommer ej hela
jordytan en dag att vara beklädd endast med nässlor, tistlar
och dödligt giftiga växter? Man har ju liknat den
organiska världen vid ett träd, där de yttersta gröna bladen
representera de nu lefvande arterna, de äldre, förtorkade
grenarna de utdöda stamarterna och själfva stammen den
för alla gemensamma urformen. Men måste man ej —
för att nu begagna samma bild — ledas till den tron,
att de öfre grenarna, ju mer de växa ut, bli allt mer
taggbeklädda, allt mer giftbemängda, och blir ej framtidens
lif en med allt skarpare vapen förd strid mellan arterna,
ett i evighet fortsatt söndersargande af alla känsligare
organiska varelser? Och hvad är under sådana
omständigheter all världens utveckling värd?
Till en viss grad är nog en sådan förmodan
berättigad. Men det är att märka, att hvad som gäller om
växterna, gäller ej i samma mån om djuren. Hos växterna
finnes obestridligen en förmåga att handla, d. v. s.
företaga värksamhetsyttringar, afpassade efter ändamål, men
denna förmåga är hos dem ytterst begränsad emot hvad
fallet är hos djuren. Och i samma mån handlandet
utvecklas, visar det sig att individens omsorg uteslutande
om sig själf upphör att vara den enda förutsättningen för
ett släktes bestånd. Ju högre utvecklade djuren äro,
desto tydligare kan man hos dem spåra en sträfvan att
afpassa sina handlingar så, att ej blott individen själf
utan äfven afkomman får gagn däraf: egoismen har adlats
till föräldrakärlek. Vidare är det klart, att de arter,
hvilka minst hindra hvarandra i sitt görande och låtande,
äga en jämförelsevis större utsikt att lefva kvar, och
ännu bättre äro utsikterna för dem, som ömsesidigt kunna
vara hvarandra till gagn och mellan hvilka fredligt
samarbete ersätter striden om lifvet.
Klarast framstår denna sanning, om man tar hänsyn
till människan sådan hon är efter att hafva arbetat sig
upp till en makt, som omskapar och förbättrar naturen.
Huggormar och deras afföda slår hon ihjäl, tistel och törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
