Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lysa, tilldess ett halfår är förbi: under denna tid omkretsar hon hela
horisonten, till en början synlig endast med sin öfversta kant, derpå till en
fjerdedel till en tredjedel, derefter mera än till hälften, tilldess hon
slutligen står så högt, att hon såsom ett lysande hjul synes helt och hållet
öfver horisonten; men alltid löpande parallelt med denne, och småningom
höjande sig, tilldess hon efter ett fjerdedels års förlopp åter sänker sig
ned på samma sätt och efter ett halfår slutligen når horisonten och
döljer sig bakom denne, hvarefter skymningen begynner, scm efterföljes af
den dystra natten.
Visserligen stå många medel menniskaa till buds att förkorta denna
förskräckligt långa natt, men icke blott mörkret, utan äfven kölden, den
csunda luften i det ytterst trånga vinterqvarteret, den hufvudsakligen
salta födan och slutligen bristen på rörelse göra de svåraste intryck på
henne och det uppstår en sjukdom, kallad skörbjugg.
Afven den kraftigaste menniska öfverfalles af en oöfvervinnelig känsla
af svaghet: hon förmår knappt hålla sig upprätt; hon tror sig skola
digna under tyngden af sin kropp, hon synes känna*att hennes muskler
och senor icke mera kunna spännas, och denna känsla tager så
öfver-hand, att hon slutligen icke mer gör försök att öfvervinna svagheten.
Denna samma känsla skall vara menniskoinas farligaste fiende och den
egentliga orsaken till svårigheten att häfva denna sjukdom. Men att
gifva vika för densamma skänker icke heller någon lindring. Liggande på
madrassen, erfar den sjuke samma obehagliga känsla, samma svaghet;
han tror sig nu lika litet kunna röra armar och hufvud som förut
benen ; till och med andedrägten blir med hvarje dag tyngre, ty de
muskler, som sluta sig till bröstet och refbenen, synas neka sin tjenst; han
vill sofva, men kan det icke, ty ängsliga drömmar hälla honom vaken;
han gör benödands att hålla sig vaken, men det lyckas honom lika
litet; ögonen falla tillsammans, en mattande och orolig halfslummer
stärker icke, utan bidrager ännu mera till att försvaga honom.
Så länge sjukdomen blott hunnit till detta stadium, kan en duglig
befälhafvare till cn del hämma den, genom att hålla folket till arbete,
eller, om icke något annat står till buds, genom gymnastiska lekar i
rörelse. Vi se på följande sida ett antal matroser kommenderade till
lekar, liksom mao fordom på slafskepp kommenderade negrer till dans; de
stackars sjuka skulle mycket heldre vilja ligga i sina björnbudspåsar och
låta mata sig, ty de äro nära nog för lata att föra maten till munnen;
men befälhafvaren befaller att de skola slå boll, såsom vår teckning
framställer, eller löpa kapp, jaga hvarandra, hoppa bock o. d., och de måste
göra det, om de också icke vilja, ty den niosvansiga katten har ingen skör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
