Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senor; dess hufvudskål tjenar dein till tallrickar eller skålar, hofvarne
till dricksglas och på så sätt förstå de att göra sig allt till godo.
Mindre är detta fallet i de vestra polarländerna, der renen till och med ännu
icke blifvit husdjur.
Bisamtjuren eller Muskusoxen tillhör nordens underbaraste
djur-former; han blir vanligen blott 6 fot lång, har likväl en utomordentlig
styrka, stor vighet, mycket mod, och skulle vara ett högst farligt djur,
om hans horn icke vore på ett så besynnerligt sätt formade. De
tyckas nemligen mera afse skydd för hans panna än angrepp och försvar,
liornen äro mycket breda och alldeles släta, börja midt i pannan och
sluta sig tätt intill denna, så att de bilda ett bredt panndok; på båda
sidor om ögonen böja de sig nästan lodrätt nedåt, i det de på samma
gång sluta sig nära intill på ömse sidor om hufvudet, spetsarne kröka
sig derpå åter utåt och slutligen uppåt. Om djuret alltså går löst på
en fiende, kan det blott skada honom derigenora, att det med den breda
-hårda pannan nedstöter honom och tilläfventyrs, då han ligger pä
marken, sårar honom med hornspetsen, genom att böja hufvudet åt sidan.
Att likasom vår vanliga och den ungerska tjuren eller den indiska buffeln
taga sin fiende på båda hornspetsarne och kasta honom upp i luften,
det förmår icke muskusoxen.
Eget förefaller hans särdeles långa, om sommaren bruna hår, som,
hängande benadt åt båda sidor om ryggen, betäcker honom likasom med
en stor bårduk. Hären på manken, hufvudet och främre delen af
ryggen räcker hos stora, vackra exemplar ända ner till marken. Håren
på bakdelen öro kortare, ehuru alltid långa som en man. Under
sommaren är detta djurs kött till följd af sin starka mysklukt oätbart,
under vintern tjenar det dock ofta Eskimåerna till föda, och de äro
modiga nog att ensamme angripa honom, de reta honom, kasta stenar på
honom och då han spiltager löst på jägaren för att nedstöta och
söndertrampa honom, viker denne skickligt undan och stöter lansen i den
förbi rasande tjurens sida, hvilket just icke är en sa lätt sak, emedan
en mycket tjock tofvig ragg sitter under de langa hären. Om
sommaren förlorar bisamoxen alldeles denna ragg, den bortfaller af sig sjelf,
så att den unga härbrodden synes liksom skjuta den ut frän huden.
För att lösgöra denna ludd ur de långa håren, vältrar djuret sig
omkring pä marken och gnider sig mot hvarje utskjutande föremål samt
skakar på sig, sä att ludden flyger rundt omkring.
Eskimåerne uppsamla denna ludd, för att begagna den såsom
fyllnad i sina bolstrar. Af den långa raggen flätas masker, liknande våra
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
