Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bimasker; dessa använda de för att skydda sig mot Muskitos, som äro
en förskräcklig plåga icke blott i de heta trakterna, utan äfven i de
kalla.
Ett ständigt sällskap åt bisamoxen är elgen, som förr gick längre
ned i söder, men icke synes vara någon vän till kulturen och derföre
dragit sig tillbaka till de mest aflägsua trakter i norr. Han är det
största djur af hjortslagtet; har isynnerhet höga ben, mycket högre än
en stor hästs; han uppnår en vigt af 12 centner och derutöfver; håns
hornprydnad består egentligen blott af två väldiga blad, som utlöpa i
spetsar; det är nästan allsiuga grenar på densamma, men bladen kunna
biifva halfaanan aln långa och en half aln breda, och ett enda horn
väger ofta en half centner. Djuret har ingalunda ett vackert utseende.
Det kan i anseende till sin storlek och styrka biifva en temligen farlig
fiende; men det oaktadt anställa likväl Samojedor och Eskimåer om vintern
jagt på skidor efter detsamma; om sommaren fångas det i täckta gropar.
Polartrakternas vargar, råfvar och den grå björnen skilja sig från
de hos oss inhemska djur af samma slagte på ett sätt, som’nästan
endast kan iakttagas af naturforskaren, med det undantag att deras
vinterpels är af mycket ljusare färg än sommarbeklädnaden. Lodjuret och
filfrasen äro egendomliga för norden.
Om denne sednare berättas åtskilliga historier; han skall t. ex. äta
så förfärligt, att han icke på något sätt står till att mätta; men ännu
värre är, att han, då han riktigt fyllt sin buk, söker tvinga sig emellan
tvenne träd, för att befria sig från den tunga bördan. Redan här ligger
en stor orimlighet. Ett djur skulle väl på ett sådant sätt kunna
sönderslita sina inelfvor, men icke tömma dem på deras innehåll. Filfrasen
tillhör gräfsvinsslägtet, är två och en half fot lång och 16 tum i omfång
(trots detta berättar man om honom att han kan uppäta en ko i tre mål),
och har så korta ben, att buken vanligen släpfar på marken. Ett faktum
är likväl att han utrotar en mängd råttor, lcmlar och andra smådjur.
Emedan han kan klättra som en björn, begifver han sig, då det felas
honom föda, upp i träden och afvaktar att ett större ungt djur — häst,
hjort, ren — skall passera förbi, då han hoppar ned på dess rygg, och
afbiter nackseuan eller strupen.
Större är lodjuret, som blir mer än tre fot långt och två fot högt;
det har hvarken gräfsviuets eller björnens, utan hundens skapnad, är
mycket vildt och farligt, angriper gan.-ka många större djur, genom att lura
på dem och med ett enda hopp springa upp på deras rygg.
Dessa rofdjur, de största fienderna till de stackars innevånarne i
denna trakt, för hvilka de göra lifvet tungt genom att icke blott döda
deras få husdjur, t. ex. Samojedernas och Lapparnes renar, utan äfven för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
