Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under de skogar, som bilda polarkretsens sydliga gräns, komma nu
äfven klöfdjur, de nordiska idislarne, till slättlandet, dels derföre att
de der finna bättre och rikligare näring, dels derföre att nu, då solen
länge förblifver öfver horisonten, ja, alldeles icke mer går ned, är
vistandet der i det fria angenämare än i skogarne, och då äro dessa
ödemarker uppfyllda med talrika hjordar af renar, elgar och muskusoxar, som
svärma fria och vilda omkring, liksom äfven förhållandet är med
re-narne, som icke äro någons egendom i denna trakt; ty det är endast i
Lappland som man vaktar dem i hjordar. I Asien betraktas renen
egentligen såsom lastdjur, och Jakuten eller Tungusen låter honom fritt löpa
omkring i skogarne, för att söka sig föda, ty han vet att djuret
återvänder på hans tillrop.
Man begriper icke rätt, hvad som gör djuren så tillgifna menniskan,
att de låta bruka sig till körande och ridande, komma på hennes
kallelse och frivilligt böja nacken under oket. Errnan säger: dessa
innevånare i nordpolsländerna hade för vana, att kasta urinen på snön
närmast deras boningar; renarne åto med största begärlighet den sålunda
saltmängda snön och fingo på detta sätt vana vid menniskornas uppehållsort.
Vid samma tid som djuren till lands vandra från söder till norr,
drager deremot en otalig mängd fiskar från norr till söder, ur
saltvattnet allt högre och högre uppåt i sötvattnet, för att der leka och i det
varmare af rofdjur mindre uppfyllda vattnet frambringa ynglet. Då
ser man skaror af laxar, störar och andra stora fiskar sticka upp, med
sin skarptaggiga rygg fårande flodens yta, dragande allt längre och
längre, tilldess det grymmaste rofdjur på jorden, menniskan, gör ett slut
på deras tåg. I alla dessa floder finnas oerhörda fiskfängen, i hvilka
de stora fiskarne låta fånga sig och ur hvilka de derefter med ringa
möda upptagas, dels för att insaltas och förvaras öfver vintern, dels för
att lemna sin rom till kaviar, och sin simblåsa till fisklim åt menniskan.
På denna tid är äfven Tundran bebodd af menniskor, vare sig
herdar, jägare eller fiskare, och det är helt och hållet olika stammar, som
idka dessa sysselsättningar. Nomaden vaktar sina renhjordar, begagnar
sig af deras mjölk, tillverkar deraf brun ost och uppsöker den giftiga
flugsvampen, soiu torkad försäljes såsom en af de största delikatesser,
såsom det enda rusgifvande medel; en annan drager med sin familj till
hafvet, för att fånga fiskar, hvilka vårtiden förer till kusten. Jägaren
genomströfvar den eljest så öde slätten för att söka villebråd och, då
vintern nalkas och djuren ikläda sig en vacker pels, äfven döda vargar,
räfvar, soblar, hermeliner o. s. v., afdraga dem skinnen och föra dem
hem till sig, antingen för att betala den pålagda skatten eller sälja dem
till pelshandlare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
