Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
täckt med grus, som låg så lös, att det var omöjligt att få fäste eller
gå långsamt, utan måste man springande uppstiga för den 1500 fot höga
udden. Ej långt från dess topp låg en isgördel, som man icke vågade
öfverstiga, emedan hvarje steg förorsakade ett fullkomligt stenregn.
Det lyckades slutligen att nå en naken brant, på hvilken man
kunde komma upp på höjden.
Här hvilade man en stund, hvarefter färden fortsattes till det ännu
1500 fot högre belägna berget. Detta skedde på en bergkant så smal,
att man kunnat sitta på densamma, likasom på hästryggen, med benen
hängande ned på ömse sidor.
Anda till 2000 fots höjd fann man ännu skedörten, starrgräset och
några andra växter, men derefter upphörde all vegetation. Då de
resande uppnått 2000 fots höjd, stodo de i solens fullaste strålar, som nu
icke mera syntes i dalen eller på vattenytan, ty det var den 23 Juli.
Sedd från denna höjd, stod solen rakt i horisonten.
På den högsta toppen och på bergsryggen, som var belägen på 3000
fots höjd, visade sig solen i oförminskad prakt. Utsigten från
bergspetsen var underbar och storartad; man öfverblickade en hel rad af djupt
inskurna, i landet inträngande fjordar, begränsade af väldiga klippor,
och, skyddad af dessa, låg der den blåa, spegelblanka hafsytan, stilla
och lugn, som om den aldrig hade blifvit upprörd af någon storm. En
djupt mörkblå himmel hvälfde sig öfver den praktfulla scenen och
återkastade sin glans på gletschermassan, som här och der trängde sig fram
mellan de kolossala klippgestalterna.
Luftens genomskinlighet var i detta ögonblick så utomordentligt stor,
att de resande trodde sig med ett stenkast kunna nå till hafvet, som
åtminstone låg på i tysk mils afstånd derifrån. Fartyget, som långt
ifrån stranden på oceanens böljor red för ankare, syntes så nära, att till
och med den erfarne Scoresby nästan lät narra sig och började hysa
farhåga för den klippiga strandens nära grannskap.
Vid nedstigandet från berget befunno de resande sig ånyo i lifsfara;
de vågade icke gå efter, utan måste gå bredvid hvarandra, emedan eljest
den förut gående kunde såras eller dödas af de stenar, som den
efterföljande satte i rörelse. Stora stenar gjorde långa satser, upprörde moln
af stoft, och sprungo sönder i mindre stycken, sköra som de voro till
följd af den sedan årtusenden fortgående förvittringsprocessen. Andra
större höllo ihop, många rullade likt hjul utför hela sluttningen, utan
att gå sönder och funno först i hafvet sin graf. Den framför de
resande liggande vägen syntes dem lik en afgrund, och stenarne sönderskuro
deras skosulor, så att de knappast trodde att de med oskadade fotter
skulle hinna afsluta sin färd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
