Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland Hinduerna finnas äfven två Fakirer: den ene af dem bor i
ett litet trähus på den hinduiska bazargården. Der satt han
ihopkru-pen, ined hakan stödd emot båda knäna, emellan hvilka det långa hvita
skägget böljade ned och — han var aldeles naken, om man undantager,
att en fårskinnsfäll helt löst hängde öfver skuldrorna. Pa samma ställe
hade han suttit i 15 år, då professor Rose såg honom der; och man
kan väl fråga, huru den stackars karlen kunnat uthärda de stränga
vintrar, som förekomma i Astrakan. Han tigger aldrig om något, tager
aldrig emot pengar, dock bära de Hinduer, som bo i Astrakan, då och då
mat till honom.
Ilansteen beskrifver en annan Fakir. Denne bodde i ett öppet
skjul på en torgplats. De resande vidtalade en arbetare, som förde dem
till honom. Den mot skjulet endast lutade dörren öppnades och
Ilan-steen såg ett litet trångt rum, som saknade hvarje spar till
beqväm-lighet; i dess midt satt en oformlig, med en högst smutsig fäll betäckt
klump. Ciceronen gaf ett grymtande läte från sig, som Ilansteen
ansåg vara Fakirens namn. Dä kom fallen i rörelse, flikarne öppnade sig
långsamt och en svartbnyi, smutsig, hårbeväxt, helt och hållet naken
gestalt visade sig. Fakiren rätade upp sig och antog derpå, ehuru först
småningom, en sittande ställning samt såg vildt och hotfullt på de
resande med sina starkt blodsprängda ögon, utan att dock säga ett ord.
Man hade sagt de resande att den enda och största njutning, som man
kunde bereda Fakiren, bestode i en pris snus; detta bjöds honom
således och han grep med stor begärlighet efter pappersstruten som
innehöll snuset och stoppade en duktig portion deraf i näsan, hvarefter han
åter lade sig ned, rullade ihop sig som en hund, satte hufvudet emellan
benen och dolde sig under skinnfällen.
Denna ställning skulle knappt en lindansare eller gycklare kunnat
göra efter, och det läge, i hvilket man försatte förbrytare på den tid,
då krumstraffet var pä modet, måste i jemförelse med detta hafva varit
till och med angenämt. Huru han dermed kunnat uthärda, eller huru
det är möjligt att han kunnat bibehålla detta läge sedan en följd af år,
utan att blifva alldeles stel och styf i lederna och förlora bruket af
ryggmusklerna, kunde Hansteen knappt begripa. För att icke qväfvas
under skinnfällen hade han utskurit ett par hål på det ställe, der
hufvudet hade sin plats. Vid den tid, då Hansteen såg honom, uppgick
kölden till mer än 20 grader under noll och det eländigaste kyffe, i
hvilket han befann sig, var knappast en passande tillflyktsort för ett
vilddjur. Blott hans egen utdunstning värmde honom; hans föda bestod
i vatten, som man dagligen ställde in hos honom, och i några stycken
bröd, som man då och då kastade till honom. Hansteens följeslagare an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
