Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fullgjort detta arbete, följa de med de båda vagnarne långsamt efter
hjorden, hvars spår hindra dem att taga miste om vägen.
Vid middagstimman, som man alltid afvaktar vid sidan af en flod,
slås tältet åter upp; detta sker äfven om aftonen och på sådant sätt
packar man oafbrutet af och på, samt drager framåt, intilldess att
resan är tillryggalagd. I)e svarta infödingarne förse vanligen sällskapet
med vildt; om det icke är nog lyckligt att erhålla något sådant, måste
de taga sin tillflykt till det saltade oxköttet och om slutligen äfven detta
tager slut, så återstår ingenting annat än att slagta ett nötkreatur
tillhörande hjorden, hvarföre man äfven alltid för med sig några centner
salt för att bevara köttet mot förskämning. Drycken består
hufvud-sakligen i té.
Dagsresorna äro blott korta, ty man vill icke uttrötta djuren, utan
hålla dem vid goda krafter och friskt mod. Långt före solnedgången
stannar man redan, boskapen har då fullbordat sin dagsmarsch; men
menniskornas arbete upphör icke ens med natten. De dela sig i tvenne
hälfter, af hvilka den ena håller vakt till midnatten, den andra
deri-från tili morgonen, så att boskapen icke skall löpa bort. Således
kommer efter en sådan marsch icke mer än 6 timmars sömn på arbetaren,
och kan husbonden icke en gång unna sig så mycken hvila, ty han
måste under natten flera gånger stiga upp och visitera posterna, för att se,
om de göra sin skyldighet eller om de sofva likt dem, af hvilka de inom
kort skola aflösas.
Sådana nätter äro således egnade att taga alla vaktarnes kralter i
anspråk. Icke sällan händer, att boskapen icke lägger sig ner att hvila,
utan förblir i rörelse, utan att man kan utgrunda orsaken dertill. Aro
nätterna mörka och stormiga, så blifva de ursinniga, vilja, icke lyda och
de stackars väktarne befinna sig då i den allra svåraste belägenhet.
Gripna af en panisk förskräckelse, genombryta djuren sina väktares
leder, gå löst på dem, och ehuru dessa försöka att med piskan eller
genom att kasta brinnande risqvistar mot deras hufvuden injaga fruktan
hos dem och förmå dem att vända om, äro dock alla försök fåfänga.
De rusa blindt på folket och lemnar dem knappt tid att gömma sig
bakom ett träd; derpå fly de i samma riktning med den vildaste fart
derifrån och alla måste till häst sätta efter hjorden; icke sällan drager
det om hela natten, innan man återfinner densamma.
Menniskorna liksom djuren erkänna gerna en ledare. Hos fåren är
denne bekant under namnet skällgumse, men en sådan anförare gar
äfven framför häst- och boskapshjordarne och följes af den honom
tillhörande truppen, han är på visst sätt dess patriark; om icke den äldsta,
är han dock den starkaste i hjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
