Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knappast en bland dem, som på områden af någon större
omfattning uppträder i så stor individmängd, att den ger
vegetationen dess prägel. Detta är deremot fallet med åtminstone
några monokotyledoner, bland hvilka särskildt må framhållas
Eriophorum Scheuchzeri och E. vaginatum, Carex aquatilis,
Alo-pecurus alpinus, Aira cæspitosa, Dupontia Fischeri, Hierochloa
pauciflora, Elymus mollis.
Den allmännast utbredda arten inom hela arktiska
florområdet antar Hooker 1 Saxifraga oppositifolia vara. För den
sibiriska nordkusten gäller detta icke, så vidt jag kunnat
finna. Flere af dess Saxifraga-arter har jag anträffat på ett
större antal punkter än Saxifraga oppositifolia. Åtskilliga
gräsarter hafva äfven en allmännare utbredning och
förekomma i större mängd än den. Såsom den längs sibiriska
nordkusten allmännast utbredda fanerogamen skulle jag vilja
anse Luzula arcuata f. hyperborea eller Stellaria longipes.
Af de 10 monotypiska slägten, hvilka enligt Grisebacli 2
uteslutande eller nästan uteslutande tillhöra det arktiska
florområdet, förekomma 5 vid den sibiriska nordkusten: tvänne,
Gymnandra och Dupontia, temligen allmänt utbredda, ett,
Dia-pensia, endast i områdets östligaste del från Kolyma-flodens
mynning till Berings sund, tvänne anträffade hvardera på ett
ställe: Osmothamnus af Adams vid Lenas mynning,
Pleuro-pogon af mig vid Aktinia-viken. Af den arktiska florans
sjelf-ständiga, endemiska arter, hvilka samme författare anför, äro
Draba corymbosa, Cochlearia fenestrata, Dupontia Fischeri och
Pleuropogon Sabinii hittills anmärkta vid Sibiriens nordkust.
På grund af åtskilliga monotvpiska slägtens utbredning
inom det arktiska florområdet har Grisebach3 tänkt sig en
gräns mellan östliga och vestliga vegetationscentra ungefär på
Kolyma-flodens meridian, hvilken gräns skulle sammanfalla
med ett område af det Sibiriska Ishafvet, der en periodisk
vexling i hafsströmmarne äger rum. Visserligen förlorar denna
grund något i betydelse, sedan på sista tiden en af de för de
vestliga vegetationscentra utmärkande monotyperna,
Pleuropogon, blifvit funnen såväl på Novaja Semlja som vid
Aktinia-viken, och alltså detta växtslägtes amerikanska ursprung blifvit
allt utom säkert. Men det finnes dock andra skäl, som kraftigt
tala för att betrakta denna del af det arktiska Sibirien möj-
1 J. D. Hooker: Outlines of the Distribution of Arctic Plants, s. 257. —
Transactions of the Linnean Society of London, Vol. 23. London 1862.
3 Anf. st. I, sid. 531.
3 Anf. st. I. sid. 68.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
