Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På amerikanska sidan af Berings haf upptäcktes arten år
1844 af Wosnessenski vid Stephens ö (63’/2°) eller S:t Michael
i Norton sund af Alaska, Derifrån har finnen H. Furuhjelm
under 1840-talet hemsändt exemplar till Helsingfors museum.
Arten anträffades der äfven af Adams i ringa antal åren
1850—51. Dall fann henne något talrikare särskildt vid
»Stewart Island» (vester om ön S:t Michael) och kanalen
emellan sistnämnda ö och Alaska-kusten, samt obetydligt
sydligare. Han förmodar, att fogeln till vintern drager sig endast
få breddgrader sydligare, till Bristol Bay och Cooks Inlet, men
erfor senare, att den är en sällsynt vintergäst ännu vid
Una-laska (54°). Ar 1881 återfann Nelson arten i Norton-viken
vid »Stewart-ön» i stora flockar den 15 september, samt
söderut ända till Kuskoqvim-flodens mynning; (men han fann icke
arten på sibiriska sidan). Ännu senare, år 1883, fann
Murdoch fogeln häcka tämligen sällsynt på Alaskas Ishafs-kust
vid Point Barrow. Turner har år 1885 (Auk, sid. 158)
an-gifvit arten finnas allmän året om och häckande på
Blischni-öarna, de vestligaste af Aleuterna (52°). — Vi känna icke mer
än en tidigare uppgift, att arten skulle blifvit funnen på
asiatiskt område, nämligen ett exemplar vilsekommet till
Ir-kutsk (Journ. ochoty 1876, V, n:r 3, sid. 54). Men med detta
tillfälliga undantag voro Vegas fynd de första, som blifvit
gjorda inom gamla verlden och invid Ishafvet.
Ehuru ägg icke anträffades af expeditionen, torde ej kunna
betviflas, att arten häckade på Tschuktsch-halföns Ishafs-kust,
då ju så många exemplar erhöllos och häckningstiden var
inne. Visserligen voro de allra flesta banar, men, enligt hvad
Nelson uppgifver, skola hanarna icke öfvergifva de vid
lagunerna rufvande honorna, utan hålla sig qvar hos dem tills
ungarna kläckas. Hanen bär (enl. Nelson) sin sommardrägt
först i september, hvarför expeditionen ej hade tillfälle att
iakttaga densamma.
Hanarne hade som färska följande utseende:
N:r 172. Näbb’en orangefärgad; nageln hornhvit, närmast främre kanten
vertikalt streckad eller punkterad, innanför detta ett grått band; pannvinkeln
hvit med gul anstrykning. Fötter och tår något blekt pomeransgula, något
svarta vid lederna och isynnerhet på bakre sidan; tårnas bakre sida,
simhuden, såväl på främre som bakre sidan, samt klorna nästan svarta.
Drcigt: Omkring hvartdera ögat en stor hvit fläck, som upptill,
framtill och baktill är kantad af en smal, svart strimma, bredast vid öfre delen
af bakre kanten. Hjessan ljust gulgrön, framom ögonen öfvergående i
röd-gult. Nacken grön, mörkare än hjessan, med längre, ända till 17—18 mm.
långa, borstlika fanstrålar. Från nacken går en smal, rent grön strimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
